Långsvärd

Långsvärdet är oftast huvudfokus i de medeltida tyska fäktböckerna. I regel utförs fäktningen med två händer på hjaltet (kaveln, handtaget), men som redan den äldsta fäktboken om långsvärd (troligtvis från slutet av 1300- eller början av 1400-talet) berättar så bör hela svärdet betraktas som ett vapen och inte bara eggarna och spetsen. Förutom de vanliga hugg-, stöt- och skärmomenten innefattar långsvärdsfäktning således även slag med pommeln och korset. Ett särpräglat sätt att hålla svärdet är det så kallade halvsvärdet där vänster hand greppar om klingan på mitten. Från denna position som används i rustad strid, kan man effektivt på ett nära håll stöta in mellan rustningsdelar och kan med eggen eller korset haka tag och fälla likt man gör med pålyxa eller stöta likt spjut. I andra moment kan man helt släppa ena handen för ökad räckvidd eller på nära håll avväpna, kasta eller slå.

Den tradition av fäktkonst inom den tyska traditionen som vi utgår ifrån baseras på en man vid namn Johannes Liechtenauer som under mitten av 1300-talet reste runt i riket för att sammanställa en enkel, men rak och effektiv fäktlära som ett svar mot tidens ”lekfäktning” med vida pareringar, och flashiga men ineffektiva hugg. Hans läror skrevs tyvärr bara ned som kryptiska rimmande verser, men ett sällskap av hans adepter kallat ”Gesellschaft Liechtenauers” gjorde under 1400-talet stor sak av att tolka dessa verser i sina fäktböcker och det är denna litteratur som utgör basen för vår långsvärdsfäktning.

Grundkursen i långsvärd baseras i huvudsak på de olika Ringeck-manuskripten, Nuremberg Hausbuch (MS 3227a), pseudo-Peter von Danzig och Jud Lews texter. Dessa källor stämmer på det hela taget överens med varandra, men kompletterar också varandra på många sätt.