Vi tränar sabelfäktning baserad på framförallt svenska militära handböcker från 1800-talet.
Den svenska militärsabelstilen utvecklades i efterdyningarna av Napoleonkrigen till försvar mot ett nytt krig som för svensk del aldrig skulle komma.
Högparad från 1893 års handbok
Man kan säga att skillnaden mellan sabel och värja är att sabelfäktning fokuserar framförallt på att angripa kroppens sidor med hugg medan värjfäktning fokuserar framförallt på angripa kroppens mitt med stötar. Så beskriver i alla fall den svenska fäktstilens grundare Pehr Henrik Ling saken.
Tershugg över klingan. Fäktare Magnus och Karin. Foto Rickard Vesterberg
Ling hade lärt sig fäktas i Köpenhamn av franska fäktmästare. Den fäktkonst han började att utveckla efter detta hade dock tydliga särdrag. Lings stil av fäktning var en kombination av klassisk fäktkonst, modern kroppsmekanik, gymnastik och personliga estetiska principer.
Vänsterfäktaren Mattias hugger Qvinthugg. Alla fäktare uppmanades att lära sig fäktas med båda händerna. Både för att orka längre och så att man kunde försvara sig även om ens primära sabelarm blev skadad. Det fanns även en bakomliggande tanke om att träna kroppen så att båda sidor byggdes upp på ett liknande sätt. Foto: Rickard Vesterberg
Sabel instruerades med båda händerna och systemet var i grundnivå komprimerad för att underlätta snabb inlärning. Systemet erbjöd även gott om möjlighet till mer avancerade studier. Fotarbetet rörde sig, till skillnad från modern sportfäktning, ofta ur linje och passerande steg var vanliga. Attackerna utgick från fem hugg (Prim, Sekund, Ters, Kvart och Qvint) som tillsammans med stötar och markerade anfall kunde kombineras i det oändliga. Försvaret bestod främst av parader men mot t.ex. låga anfall föredrogs ofta fotförflyttningar.
Sabelfäktare på GCI. Foto från GIH.
Ling är även känd som den svenska gymnastikens fader och det nygrundade Gymnastiska Centralinstitutet(GCI) i Stockholm kom att bli ett nav från vilket sabelinstruktörer spreds ut i landet i närmare 100 år.
Instruktörsledd träning på GCI. Foto från GIH
När vi tränar sabel gör vi det med lätt krökta stålsablar med en parerplåt som välvts för att skydda större delen av handtaget. Träningen består av en kombination av teknik, färdighets och sparring förberedande övningar. Passen avslutas oftast med sparring för de som har utrustning.
Huvudsaklig tränare är Mattias Landelius
Kursmaterial
Texter om sabel i svenska material finns från tidigt 1800tal och framåt. Här presenteras några källor som utgör grunden i vår sabelträning.
Handbok för Götha Artilleri-regementes instruktörer i sabelhuggning.
Tillskriven Jonas August Hafström, 1845
”2§. Såsom andra vapen brukas sabeln både till anfall och försvar, men varje försvar bör vara ett förberedande tempo till anfall. ”
Hafströms handbok är den första kompletta svenska handboken i ämnet.
Länk till digitaliserad version fritt tillgänglig från kungliga biblioteket.
http://weburn.kb.se/metadata/986/EOD_2681986.htm
Instruktion till sabelfäktning till fots
Tillskriven Vicktor Balck, 1893
Med en mer utförlig rubriksättning än 1845 och illustrationer av Bruno Liljefors så utgör 1893 års handbok en utmärkt grund till sabelfäktning
Länk till digitaliserad version fritt tillgänglig från kungliga biblioteket.
http://weburn.kb.se/metadata/041/EOD_2722041.htm
Vidare vägar till kunskap
LingSök
Är ett initiativ att samla digitaliserade dokument av historiska skandinaviska HEMA manualer om fäktning som skapats av Göteborgs Historiska Fäktskolas Andreas Engström. GHFS har även en stor kunskap om militärsabel i allmänhet så ett besök till deras sabelsida kan rekommenderas.
Länk till GHFS sabelsida.
http://www.ghfs.se/traning/sabel/
Alfred Hutton
Hutton är en Engelsk 1800tals sabelfäktare vars verk bl.a. Cold Steel har fått stor spridning världen över. Hutton inspirerades både av modern italiensk fäktning och 1500talets George Silver. Vi har framförallt använt Huttons beskrivningar av moulinetter och hans parad-ripost drillar. I sitt verk The swordsman så inkluderar han även sina tankar om brottning och närkamp.
