Svärd och bucklare

Svärd och bucklare är en vapenkombination som finns med under stora delar av medeltiden och renässansen, och finns representerad i många kulturer. Till skillnad från långsvärdet, som var ett mer utpräglat ridderligt vapen, var svärd och bucklare en mycket populär vapenkombination bland de lägre sociala klasserna. Både svärdet och bucklaren ändrar form och funktion under århundradena men grundprinciperna är desamma. Bucklaren, tillverkad i trä, läder eller stål, är ett populärt defensivt men också offensivt vapen som i sin storlek sträcker sig från att bara täcka handen till att vara en liten rundsköld. Bucklaren greppas med handen och spänns alltså inte mot underarmen.

Kombinationen förekommer i flera manualer, från den tidigaste kända manualen mest känd som I.33 (också kallad Walpurgis Fechtbuch, ca. 1300) till senare manualer som George Silvers ”Paradoxes of Defence” (ca 1600) m.fl.

I Uppsala Historiska Fäktskola tränar vi för närvarande efter I.33 men har i mindre utsträckning även använt de bolognesiska källorna (främst Manciolino, 1532) samt tyska Lignitzer (1450-tal).

Huvudsaklig tränare för svärd och bucklare är Henrik Persson som främst inriktar sig på I.33.